Förutom min kroniska sjukdom så lider jag av kräkfobi. Många höjer på ögonbrynen när man berättar detta och säger att det finns ju ingen som gillar att kräkas. Men det är skillnad på detta och att ha kräkfobi.

Jag har så smått redan nu börjat förbereda mig inför säsongens vinterkräksjuka. Har fått nys om en medicin som jag ska be att få utskriven nästa gång jag ska till läkaren. Mitt liv under vinterhalvåret är en ständig oro att få magsjuka. Jag har full koll på min omgivning och jag skulle inte drömma om att träffa någon med magsjuka innan de har varit friska i minst 2 veckor.

Förra säsongen fick jag detta 2 gånger. Det var en mardröm utan dess like. Jag upptäckte då att magsjuka tillsammans med min sjukdom inte var en bra kombo. Det tog mig nästan 2 veckor att bli frisk. Normalt blir man ju bra på ett par dygn så ni kan ju tänka känslan av 2 veckors illamående, dessutom hos en fobiker. Det är dödsångest för mig.

Igår fick jag mig en släng av ångest. Vi hade varit och tittat på en utomhusteater och det var mörkt när vi åkte hem. Vägen är slingrig och mörk ute i skogen och tonårstjejen blev åksjuk. Det blev till att stanna fort och släppa ut henne i friska luften. När hon kunde hoppa in i i bilen igen så erbjöd jag henne att ta min plats där framme. Jag blir själv lätt åksjuk men om jag tittar rakt fram så brukar det gå bra. Vi fortsatte hemåt och det gick hur bra som helst men ca 5 minuter hemifrån fick jag min beskärda del av åksjukan. Tvärnit och ut och spy i dikeskanten. BLÄ! I fortsättningen kommer vår bil att vara fulladdad med åksjuketuggummi det vill jag lova.

Med förhoppningen om att slippa kräkas på ett tag nu så önskar jag er en härlig fredag :-)

Sommaren har varit en välsignelse för mig. Min sjukdom har hållt sig relativt lugn. Jag har kunnat vara uppe hela dagarna och jag har kunnat umgås och haft roligt. Jag har haft ont men långt ifrån så ont som jag hade hösten och vintern. Jag har varit trött men inte i närheten så trött som under det kalla halvåret.

Nu börjar oron göra intrång i hjärnan. Snart är hösten här, hur ska jag då må? Blir det samma som förra året? Orkar jag detta en sväng till? Orkar kroppen detta? Sedan blir jag arg! Varför funderar jag på detta? Det hjälper ju inte ett dugg. Ta en dag i taget Jenni så ser vi hur det blir. Nu är nu och nu mår jag ok. Glädjs åt detta.

Snart ska jag börja arbetsträna och det ser jag fram emot. Det ska bli så roligt att få träffa folk och komma hemifrån några timmar varje dag. Men även här kommer oron in. Tänk om jag inte orkar? Tänk om jag blir ännu sämre? 

Att leva med en sjukdom som gör så ont är svårt att vänja sig vid. När smärtan är som värst så har jag lärt mig att stänga av. Hjärnan hamnar i någon slags dvala. Men det är ju ändå inte så att det är lätt att leva med. Fast är det inte konstigt hur vi vänjer oss? Våra liv kan ta de mest oväntade vändningarna och precis när det händer så känns det nästan som om man ska dö. Men sakta, dag för dag så vänjer man sig. Det blir en del av ditt liv. Smärtan är min ständiga följeslagare. Jag kan välja mellan att motarbeta honom eller jag kan välja att acceptera honom och bli hans vän. Efter snart 2 år har jag inte riktigt bestämt mig men det lutar åt att han får bli min irriterande vän. Den där i gänget som man aldrig blir av med så det är lika bra att vänja sig.

Regnet strilar sakta ner utanför fönstret. Det blir en lugn dag och förhoppningsvis kan jag lägga oron åt sidan ett tag till.

Under någon vecka har jag blivit hånad över min kärlek till Ernst! Hittade ett flera år gammalt blogginlägg som jag gjorde till Ernst ära och nu måste jag ju dela med mig så ni oförståndiga stackare kan börja förstå!!!

Håll till godo

Äntligen är det torsdag igen. Torsdag innebär att Ernst visar sig på TV4! Ernst är min husgud. Allt han gör älskar jag. Jag vet…det är inte riktigt frisk att min största idol är en 2 meter lång, barfota man som slänger sig med skumma metaforer. Men han är bara bäst helt enkelt.

Ernst får mig att vilja dricka te, att le åt alla och att hitta på små egna inredningskrumelurer. Faktum är att varje torsdag klockan 20.00 sitter jag med en kopp kamomillte i soffan och tittar på ”Sommar med Ernst” Jag som ALLTID dricker starkt kaffe med mjölk och som tycker att te inte ger mig samma kick som kaffe. Men just då vill jag försöka vara lite mer som Ernst. Han ser ju alltid så förbannat glad och lycklig ut. Jag vill också vara så där!

Tänk att ha Ernst som pappa. Tänk att man kommer hem och hittar pappa Ernst i hängmattan med en kopp te och så tittar han leende på en och säger ”Hej dotter…här ligger jag mitt i livet och njuter av tillvaron” För visst skulle det vara typiskt pappa Ernst att säga så? Vad skulle man svara på det då? Kanske…”Hej pappa Ernst…här går jag mitt i trädgården och funderar på att baka ett bröd till kvällsmaten” För visst måste väl jag också vara otroligt mysig och pysslig om jag har Ernst som pappa? Ja så måste det nog vara! Sen tror jag också att han hade sagt ”Så fin du är med dina nya 10 kilo…du ser så välmående ut…som en fullmogen kastanj”  Jaaaaa exakt så tror jag att det hade varit! Sen hade jag gått in i köket och bakat bröd medans pappa Ernst kokade ihop en underbar soppa. Sen satt vi där vid kaminen hela kvällen och pratade och skrattade medans alla våra fina inredningskrumelurer blänker och ger sån fin hemtrevnad!

Jaja…nu är ju inte Ernst min pappa. Min pappa duger fint han också även om han vägrade göra Ernst fina ljusspett som jag tipsade honom om. Han duger fint även om han inte ligger i hängmattan och ler när jag kommer på besök utan han kollar tennis på TV och tittar knappt upp när äldsta dottern kommer in. Fast han ger fina vintips….det vet i fasen om Ernst kan 

Nu ska jag förbereda mig inför kvällens Ernst

På återseende!

För någon vecka sedan så skrev jag följande stuatusuppdatering på facebook

Effektiv eller rent av korkad?

För snart 2 år sedan blev jag sjuk. Det har tagit mig all denna tid att bara börja lära mig vad som blev fel. Den största boven är EFFEKTIVITET! Göra två saker samtidigt, stressa för att hinna den tredje och till och med den fjärde saken helst på samma gång. Ni som känner igen er (och jag vet att ni är många) tänk ett steg längre än vad jag gjorde. INGEN vill hamna där jag hamnade!

Din kropp är din läromästare. Om ditt hjärta slår dubbla slag så gör det inte det pga att vara effektiv (tjoohooo nu slipper jag slå en stund) det gör det för att något är FEL.

Du kan omöjligt ta dubbla andetag. Ett i taget....år ut och år in. Möjligtvis andas du fortare vi ansträngning...men det går fortfarande bara att ta ett i taget.

Kan du ta dubbla steg? Nope...möjligtvis kan du springa eller hoppa jämfota men bara under en begränsad tid för sedan får du ont.

Så vad ni än gör....ta det lugnt. Det som verkligen är viktigt det hinns med. Allt annat är bara höga krav från din inre röst. Den rösten är din värsta fiende. Låt den inte få kontroll över dig. Sätt dig i solen, andas, njut och tillåt dig att bara vara. Du är inte bättre bara för att du putsat dina fönster 6 gånger på en månad. Du är inte bättre för att du jobbar 60 timmar i veckan. Du är inte bättre för att ditt hem alltid är välstädat. Släpp taget om alla "måsten" och njut av ditt liv så som det var tänkt från första början. Inte satt du i ditt rum som 11-åring och drömde om ett liv med alla dessa krav? Nej, du drömde om helt andra saker och det är dags att släppa fram denna oförstörda 11-åring igen och njuta!!

I går hamnade jag i "effektivitetsfällan" igen. Jag skulle baka bullar, slinga håret, städa köket och underhålla ungdomar på en och samma gång. Men insåg till min förvåning ganska så snabbt att STOPP detta funkar inte så det slutade med att jag satt på en stol medan tonårstjejen slingade mitt hår och sambon fick baka klart bullarna. Köket är fortfarande ett världskrig men jag kunde gå och lägga mig utan ångest över detta stök. Det kom ju en dag i dag också och jag har hela dagen på mig att skapa lite ordning i kaoset. Det som känns så bra är att vi hade en jättekul kväll med fnitter och bullätning! Betydligt trevligare än att jag sprang runt irriterad och städade som en galning!

Ha en underbar tisdag!

Alla ni som känner mig och som har följt mina tidigare bloggar undrar säkert varför jag ska plåga er med ännu en. Jo...för att jag kan :-)

Som person så är jag i ständig utveckling. Min syn på livet ändras ständigt och jag som person vill framåt i mitt sätt att tänka. Så en ny blogg borde ju vara helt logiskt även för er :-)

Min förra blogg gav mig stor respons vilket jag är väldigt tacksam för. Hela denna blogg var en varböld av smärta, besikelse och ångest över att jag drabbats av en sjukdom som kallas ME/CFS. Under alla dessa inlägg var mitt syfte att bearbeta, mala, gråta, tycka synd om mig själv etc. Jag behövde denna tid och är glad att den nu ligger bakom mig. Det är inte så att jag älskar att jag är sjuk helt plötsligt men jag är tacksam över vilka insikter den gett mig. För att komma vidare så valde jag att ta bort den gamla bloggen helt. Den hade gjort sitt och nu är det dags att (som vår kära kung sa) vända blad.

Den gränsen satte jag mot mig själv. Jag var och är min största fiende och det tror jag gäller de allra flesta. Min inre röst som pushade mig att göra mer, göra bättre, bli snabbare, jobba mer, träna mer etc. Det var bara jag som sa detta MEN jag trodde att det var det som förväntades av mig. Så jäkla löjligt att jag i så många år gick och försökte göra mera för en fantasifigur som aldrig existerade mer än i min sjuka hjärna. Nu vet jag lite bättre. Jag är långt ifrån helt fri från den där inre fienden men jag är en bra bit på väg. Idag kan jag sitta och inte göra ett dugg under en hel dag och tro det eller ej....jorden gick inte under. Tvärtom hade världen, från min synvinkel, blivit så mycket vackrare och klarare. Under denna dag hade jag istället för att storstäda badrummet fått se en ormvråk sväva över åkrarna och jag hade en underbar doft av lindblom omkring mig som jag kan ta med mig till en kall vinterdag. 

Så i denna blogg så ska jag bearbeta lite annat än sorg över att ha blivit kroniskt sjuk. Nu ska hanteringen utav denna skitsjuka malas och läras. Dags att välkomna det nya livet. 

Ni som vill hänger med och ni andra tar hand om er ordentligt!